tisdag och lite skitsnack



igår tog jag och Hansa en lång promenad för att starta upp från alla sjukdomar, vi gick till Hermosa beach och tittade på fina delfiner sen gick vi hem igen. 9 km eller något sånt blev det! imorse tog jag en promenad på stranden och njöt av tillvaron, sen åt jag lunch och gick till skolan med Hanna. Diggar min klass mer och mer, min lärare är för skön haha! Imorgon ska vi på inspelning av Americas Funniest Home Videos i Manhattan Beach. De ba: ni måste klä er som om ni ska på bröllop! Haha man får inte ha på sig jeans, sneakers, tshirts eller något casual what so ever. haha har ju inga finkläder alls, kommer inte komma in xPPP På fredag ska vi troligtvis åka o kolla in en svensk pizzera i Tarazana efter skolan. Det ligger ca 1 h ifrån Redondo Beach, haha fett värt att resa en timma för lite pirraaa!! Btw har jag börjat följa en serie som heter Super Fun Nights, MEN såklart när jag ska försöka följa något sånt där så ska man börja behöva verifiera saker hit o dit o betala massa jävla saker för att fortsätta kolla. Hur fan gör ni som kollar på serier? Funkar ju aldrig för mig, it's not meant to be...
 
Btw vill jag inte åka härifrån, orkar inte ens tänka på det. Tiden bara rusar iväg, jag har redan varit här i 5 månader... Minns när jag kom och pratade med folk som sa att de vart här 5-6 månader jag typ "wow det är fett länge, tänk när jag har varit här lika länge som dom, undra hur saker och ting ser ut då.." och nu är jag där. De första tre månaderna var de bästa, helt klart, allt var nytt och häftigt, såg nya saker varje dag i princip. På skolan kallar de de första tre månaderna för the honeymoon, vilket stämmer ganska bra, allt var fett bra haha. Sen i mitten av tredje och när fjärde månaden närmade sig hade jag vant mig vid allt, lessnade ur lite på saker och blev bekväm och uppskattade inte allt lika mycket som förut. Sen kom min familj hit, och to be honest, det var jättekonstigt verkligen att ha dem här. Jag hade precis kommit in i mina amerikanska rutiner och tänket och allt, det var jobbigt med kulturchocken i början, kände mig som största turisten varje dag och det märktes att folk visste att jag inte var härifrån och jag hatade det. Ville liksom bli en del utav landet på en gång, man känner sig typ lite utanför haha. Nu femte månaden, är jag inte lika depp, vet hur mycket tid jag har kvar och försöker gör det bästa utav det, har blivit lite småkär vilket hjälpt till lite oxå såklart, och jag känner mig verkligen hemma här nu. folk behandlar mig oxå som en residence, jag kan känna skillnaden. I början var det kul med all uppmärksamhet, ahha det måste sett i mitt ansikte hur lost jag var eller något.. nu är jag som fisken i vattnet typ, no one can tell im a swedish undercover :pp haha..anyways, det var konstigt att ha familjen här, men samtidigt kul att se alla igen såklart. Men det var liksom två världar som krockade. Inget hade liksom förändrats utom jag själv och det var det som var jobbigt. Hade precis blivit lite amerikan så kom sverige in i spelet igen och då var jag "tvungen" att bli svensk igen. Haha kallar mig amerikan hit o dit men ni förstår vad jag menar. Åh det sög verkligen, o vissa dagar ville jag bara vara ensam med mitt nya liv, sorry familjen om jag betedde mig dumt men nu vet ni varför :P Känns inte som att någon riktigt förstår det här förutom mina vänner här i L.A som upplever samma sak och som jag kan diskutera detta med. Jag längtar inte hem, och jag vill helst inte prata med någon hemifrån, inte för att vara elak eller så men bara för att jag känner inte att jag behöver. Det var skönt när alla åkte hem, säger inte heller det för att vara elak som att det var skönt att bli av med alla men för att det var så förvirrande och utmattande för mig att inte veta vem jag skulle vara eller hur jag skulle vara. Det är så konstigt, hur dagarna bara rullar på och man gör saker hit och dit utan att riktigt tänka på det. Nu är jag den som berättar för andra hur länge jag har varit här och de som får bli förundrade (heter det så? förundrad... öh venne, har svårt att hitta vissa svenska ord nu förtiden) Minns innan jag åkte att jag sa till alla att jag skulle vara borta i 9 månader, usch vad länge det lät. Blev orolig och rädd varje gång jag berättade det. Trodde aldrig jag skulle palla att vara borta så länge men det har varit så mycket lättare än jag först kunnat tro. Kommer vara så jävla cp jobbigt att åka härifrån. Jag är mer orolig för att komma hem än jag var för att åka hit. Innan jag åkte var jag så himla olycklig (låter alldeles  too miserable, men jag skulle nog säga att jag var det) och jag ville mest bara åka bort från Sverige för att jag trodde jag skulle bli gladare, vilket jag blev. Jag är jätteglad här, har inte alls lika mycket anxiety och är mer peaceful här, lever ett helt nytt liv i en helt ny värld. För det är verkligen annorlunda här, jag lämnade en värld för en annan och att komma tillbaka känns inte alls så spännande. Finns så mycket jag önskar jag kunde ta med mig hem, eller saker jag kunde ta hit snarare. Jag vet inte hur det komer bli när jag kommer hem igen, förhoppningsvis blir det bättre än innan jag åkte, men det jag fruktar mest är att jag ska bli samma person jag var innan igen. Det är verkligen min största fear för tillfället. Jag badar hellre med hajar, eller klappar lite håriga spindlar istället för att åka hem, typ haha. Åh jag ska verkligen be till gud att det blir bra, här är det lätt att vara glad för omgivningen hjälper till väldigt mycket. Det är så viktigt att omge sig med människor och saker som gör en glad in order to BE happy. Hemma tycker jag inte det verkar lika lätt, för alla element jag vill ha finns inte lika lätt tillgängligt där som här. Solen, havet, palmerna, människorna. Jag har aldrig uppskattat mig själv så mycket som jag gjort sen jag kom hit, iallafall när det kommer till utseende. Hatade typ allt med mig själv hemma i Sverige, även om jag kunde vara nöjd med mig själv så kändes det som att jag inte fick vara det för att ingen ändå brydde sig om mig på det sättet. Här finns alla människor av alla slag och utseenden, det gör det i Sverige oxå, skillnaden är bara att det är så mycket mer accepterat och uppskattat här. Folk är mycket mer open minded, varma och inte så trångsynta som svenskar. t.ex. så ser många här att jag är blandad, och frågar vart jag kommer ifrån och de hyllar the fact that I'm different. Hemma har det alltid kännts som tvärtom, där drar alla mig över en kant och har flera gånger sen jag växte upp känt mig jävligt diskriminerad pga hur jag ser ut, vilket gjort mig jätteosäker. Folk är inte rädda för att ge komplimanger vilket folket hemma är och det är så tråkigt att alla hemma lever i sin bubbla och såfort någon främling försöker att spräcka går vi i försvar och blir skeptiska och tror det värsta om alla, livrädda och ger dem blicken från helvettet typ, hahaha! Känns oxå som att det finns mer hopp i människorna här men det är väll kanske för att det är city of dreams. lol. oj vad jag skrivit mycket, don't judge me, goodnight

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback